”För att kunna förändra världen krävs det att man förändrar hur man själv relaterar till världen” – Intervju med Axel Eriksson

Foto: Axel Eriksson

Vem: Axel Eriksson
Ålder: 20 år
Gör: Studerar teknisk fysik, ungdomsrepresentant för Sverige i FNs klimatkonvention, UNFCCC, engagerad inom Global Youth Biodiversity Network, bland annat.
Aktuellt: Deltar i FN:s klimatkonferens COP 27 i höst för att representera svenska ungdomars interessen.

Hejdär Axel Eriksson, vem är du? 

Jag är 20 år och pluggar teknisk fysik i Lund. Ursprungligen är jag dock från Umeå, och är uppvuxen i Göteborg och Stockholm. Vad gäller mitt intresse för miljö och klimat har jag ända sedan jag var liten haft stor sympati för djur och velat att djur ska behandlas så väl som möjligt. När jag blev äldre började jag inse vidden av klimatförändringarna, och det har blivit mer av ett fokus för mig. Jag kommer från en stor familj och har fyra syskon, där det har funnits en medvetenhet kring det här frågorna, och vi har pratat en del om det hemma. 

Hur ser ditt engagemang för miljö och klimat ut just nu? 

Jag är bland annat en av två ungdomsrepresentanter för Sverige i FNs klimatkonvention, UNFCCC, vilket innebär att jag är med i Sveriges delegation och representerar ungdomars åsikter i det sammanhanget. Konkret kan det handla om sakfrågor där ungas åsikter skiljer sig från delegationens eller att påminna om att unga inte är en homogen grupp utan att det är viktigt att unga inkluderas och representeras oavsett socioekonomisk bakgrund, till exempel. 

En annan del som ingår i min roll är att göra FNs klimatkonvention så förståeligt som möjligt för Sveriges unga och att regelbundet rapportera tillbaka i t.ex. sociala medier vad som sägs i förhandlingsrummen och vart den internationella klimatprocessen är på väg. Det är ganska svårt som ung att följa den här typen av frågor annars. Nu när det är COP 27 i Egypten kommer vi till exempel vara med och representera Sveriges ungas intressen i de förslag som kommer att läggas fram där. 

Sedan är jag även engagerad inom Global Youth Biodiversity Network, vilket är en organisation som representerar unga inom FN:s konvention för biologisk mångfald, CBD, och består av unga från hela världen. 

Har du inom ramen för dina engagemang som ungdomsrepresentant mött klimatoro som en fråga? 

Absolut. Jag har tillsammans med en annan person från Fältbiologerna skrivit en krönika om klimatoro till ”Keep The Planet Alive”:s årsbok. Där handlade det om just barn och ungas perspektiv, och att man kan känna sig överväldigad ibland. Det vi ville lyfta fram var att det inte nödvändigtvis är negativt om man har starka känslor för klimatet. Det kan ju också stå för att man är väldigt motiverad till att uppnå en förändring. Att ha starka känslor, å ena sidan, och vad man sedan gör med de känslorna, å andra sidan, är viktigt att skilja på. Det påverkar hur en mår psykiskt. 

Hur kom det sig att ni valde klimatoro som tema för den krönikan? 

Vi tycker det är viktigt att se klimatoro som ett samhällsproblem, egentligen som vilket hälsotillstånd som helst som är utbrett bland befolkningen, och erkänna att det behöver bemötas på samhällsnivå, snarare än bara på individnivå. 

Mycket av ditt engagemang är ju inriktad på att påverka på system- och samhällsnivå. Jag har funderat mycket på samhällsansvar kontra individansvar och ibland känns det nästan som att det diskuteras som motpoler, antingen ska samhället lösa klimatfrågan eller så ska vi som individer leva mer hållbart. Hur ser du på den delen? 

Ja, jag håller helt med om att båda är viktiga. Jag har sett den senaste tiden att inre utveckling har blivit alltmer viktigt. Det talas om ”the inner development goals”. Det är ett bra initiativ. Jag tror för att kunna förändra världen krävs det att man förändrar hur man själv relaterar till världen. Men människor behöver känna sig trygga med den utvecklingen, inte behöva tänka ”Då måste jag ge upp allt”.  Det vill säga det krävs både politiska beslut om att minska utsläppen men också att prata med individer så att de kan känna sig bekväma med vad de själva gör. Båda delarna behövs, individuell utveckling och samhällsutveckling. 

Hur har den utvecklingen sett ut för dig själv så här långt? 

För min del var det någon gång under högstadiet som jag insåg att vi akut behöver göra något åt klimatkrisen. Jag insåg då att om vi inte gör något åt det snart så kommer vi inte ha någon chans längre att kunna göra något åt det. Jag började först ändra min personliga livsstil, började till exempel återvinna mer medvetet, blev vegetarian under en tid och gjorde en del andra personliga val.

Så småningom började jag leta efter forum där jag kunde ge uttryck för mitt miljöengagemang ännu mer. Från 2020 kände jag att jag ville engagera mig specifikt i klimatfrågan, från att ha engagerat mig mer brett för ökat ungdomsinflytande och stärkt demokrati tidigare. Jag tyckte att klimatet var så pass viktigt bland olika samhällsfrågor att jag ville göra något specifikt riktat mot det. 

Vad är ditt intryck av vad personer i din ålder oroar sig för gällande klimatet och miljön? 

Det är olika saker, men något som jag tycker är väldigt påtagligt är en oro för sina barns framtid. En del i min direkta omgivning och andra unga som jag träffat funderar på att inte skaffa barn alls. Både för att det inte vore rättvist att sätta ett barn i en värld som kan gå åt skogen, men också att de inte skulle kunna ge ett barn den uppmärksamhet det förtjänar när det samtidigt finns en kris att hantera. 

Det finns också en oro för direkta konsekvenser av klimatkrisen, för sig själv och för andra. Många unga är medvetna om olika scenarion för vad ett antal graders uppvärmning skulle innebära, vilka konsekvenser det skulle ha för oss människor. 

Finns det hopp hos de som du möter i din vardag? 

Det skulle jag säga. Bland de som är aktivt engagerade finns det en del hopp ändå. Många tycker att det känns energigivande att engagera sig. Men det kan vara en svår balans, och tänker man på alla konsekvenser ens livsstil har för planeten så kan det ibland svänga om till att det känns överväldigande och hopplöst. 

Hur gör du själv när du känner starka känslor relaterat till klimatet? 

Det har varit olika perioder. Ett tag kände jag att det var hopplöst och att jag inte gjorde tillräckligt. Jag kände att eftersom jag att jag ändå har X antal timmar på dygnet då jag kan ägna mig åt klimat och hållbarhet, borde jag lägga de timmarna för att göra så mycket nytta som möjligt. Sedan har jag alltmer accepterat att jag inte kan veta exakt vad som är mest effektivt och kan inte ha koll på all information om vilka problem som finns i världen. Istället gör jag det som känns bra givet vad jag vet och har erfarenhet av.

Det jag har landat i är att jag kan engagera mig i de frågor som jag tycker är viktiga nu, där jag kan lära mig mer och sedan ser jag om det känns meningsfullt efter ett tag. För mig har det helt enkelt varit viktigt att spendera min tid på ett sätt där jag känner att jag med mina förmågor kan göra maximal påverkan och som jag har en bra magkänsla kring. 

Intervjun fördes av Fabian Lenhard. Omslagsfoto: Tim Swaan on Unsplash

Läs mer om
UNFCCC
COP 27
FN:s konvention för biologisk mångfald, CBD
Fältbiologerna
Keep the planet alive
Inner development goals